Happy ending.

Sitter hemma med en kopp kaffe. Jovisst. Lite konstigt eftersom jag trodde att jag skulle sitta på flyget hem nu men nix, är redan hemma.

Hur det gick till? Tidsmaskin? Inte riktigt.

Jag låg på stranden, klockan närmade sig 4. Bästa tiden, när solen är lagom varm och man snart tar sig till baren för lite happy, happy.

Jonathan, som tyvärr fått ont i örat, ligger på rummet och kollar film med tjejerna. Han har fått lite behandling av tjejernas pappa som är öron,näsa,hals kirurg och som lämpligt nog har med sig ett mindre apotek och kan sätta in en behandlig på J:s öra. P, som inte kan låta bli att jobba, måste ladda sin telefon och går tillbaks till rummet.

Jag läser min bok.

Patrik kommer emot mig med raska steg, snabb andning och lätt panik i rösten.

"Helvete, vi ska hem idag!"

Jag är härdad och van vid att P släpper liknande kommentarer för att liva upp stämmningen och vara lite lustig men den här gången förstod jag att han faktiskt inte skojar utan att det är på riktigt.

"Vad fan säger du?"

"Bilen står och väntar på oss i receptionen. Vi skulle ha åkt för en timme sen."

Föreställ er nu hur vi i fullständig panik rusar tillbaks till hotelrummet för att packa, duscha, byta om, svära, irra runt som huvudlösa hönor, tiita i alla lådor,försöka komma ihåg att ta med allt, vilket vi självklart inte gjorde utan jag glömde bla remmen till min fina Louis väska.

På 15 minuter var vi klara och tog oss till receptionen för att checka ut. Vi frågar efter våra pass, som man oftast lämnar ifrån sig när man checkar in men det hade vi inte gjort denna gång tydligen.

Helvete, var är passen?

P springer tillbaks till rummet, leta, leta.

Inga pass.

Rota, rota i väskorna, hitta passen.

In i bilen och alla som varit i Thailand vet att trafiken inte är riktigt samma lika som hemma.

Gasen i botten och så är det bara att be till gud som haver,eller vem som helst faktiskt, att man ska komma fram helskinnad.

Vi kommer fram och får hjälp med att checka in.

Vi hann.

Resan gick bra trots allt. J klarade flygningen med sitt öra.

Ja så nu sitter jag här med en kopp kaffe och undrar lite hur det kunde bli såhär?

Ingen som vet, ingen som vet.