Bredvid oss ligger en svensk familj med 2 tjejer, den ena i J:s ålder men det där med att ta kontakt som inte var några som helst problem för något år sen det har helt plötsligt blivit svårt, pinsamt. Jag ser hur han tittat på tjejerna som leker, badar, snackar och bråkar. Jag känner så väl igen hans blick. Lite frånvarande, lite drömskt.
Mitt mamma hjärta blöder.
Frågan kommer inte lika ofta nu som när J var mindre. Jag har ju förklarat om och om igen.
Ibland går det inte. Ibland kan man inte.
Tänker på alla gånger man hoppades att nu kanske. Brösten spänner och nog borde väl mensen ha kommit nu? På dom gånger när det kommit blod och man intalat sig att det kanske bara är en mellanblödning.
På alla gånger man försökte lura sig själv att inte tänka på det hela tiden för "om man bara slappnar av så händer det." Blähh.
Tänker på alla sprutor och hemska undersökningar som man genomled. Alla gånger då man skrattat fast man egentligen velat gråta. Alla barn man fått men bara i fantasin. Den där lilla flickan, tänk om hon var min. Den där pojken som tultar runt i sin blöja med nappen i mun, tänk om han var min. Det där tvillingparet som bråkar om spaden, tänk om dom var mina.
Mitt mamma hjärta blöder.
Jag har sedan länge förlikat mig med att vi "bara" har ett barn. Kan tom se fördelarna i det. Vi har en väldig massa tid till både J, varandra och oss själv men när jag ser hur J tittar på andra syskonpar så brister jag.
Som förälder så vill man ju ge sitt barn allt. Man vill ju sitt barns bästa. Hur ska vi någonsin kunna ersätta allt vad det innebär att ha ett syskon?
En sorg är det som ibland gör sig påmind mitt bland palmer och vågskvalp. Inte så mycket min sorg utan en sorg jag bär för min son. Jag har den stora lyckan att ha fått ett barn. En fantastisk gåva. Det är hans sorg över att inte få syskon. Det blir min sorg.
Vi äter lunch och den gulliga servitrisen tittar på J och ler. Hon tycker att han är handsom och stryker honom ömt på handen. "Only one boy?"
"Yes, only one boy."
"Ah, lucky boy, mommy, daddy, all to self"
"No, lucky me. Lucky me."
Mitt mamma hjärta blöder.
Så fin skrivet :)
SvaraRaderaMan glömmer bort att vara tacksam alltför ofta. Mest suckar och stönar jag över bröderna som bråkar...tack för att du påminde mig om att det jag har är värdefullt :)
Kram Malin
Förstår precis dina känslor, känner så lika. /enbarnsmamman Mary
SvaraRaderaKram
Så fint skrivit och så sant. Jag, eller rättare sagt mina barn, hade tur. Efter fyra år blev det tvillingar...
SvaraRaderaHej!
SvaraRaderaJag hittade just till din blogg från Lenas Aratorp.
Så fint och eftertänksamt du skriver! Det där med mammahjärta känner jag igen. Mamma till en son på dryga 2.
Ljuvliga bilder du delar med dig av från Thailand! Jag reste dit ett antal gånger i slutet av 90-talet/början av 2000-talet. Nu var det 10 år sedan sist men jag känner dofterna och njuter igenkännande av dina strandbilder! Vi har hittat ett annat favoritresmål- Sydafrika.
Klart är iaf att det är bra underbart att få resa med sitt barn och tillsammans få byta vardagen mot ngt annorlunda och förhoppningsvis varmare!
Önskar dig fortsatt sköna dagar i Thailand!
Hälsar Anna i Skåne
Vilka fina rader du skriver som gör även mitt hjärta tungt... Jag har också "bara" en som och jag hade så gärna velat ge honom ett syskon. Jag har alltid sett mig själv med tre-fyra ungar och full rulle i huset men det blir inte alltid som man tänkt... Nu är han tjugo och världen finaste. Min kärlek. Mitt allt.
SvaraRaderaKram Lena
puss till dig gumman. Alltid. fint fint det du säger och jodå.. han kan minsann svälja stoltheten den där J och fråga tjejerna om han kan vara med.. tycker i alla fall jag, tror faktiskt att det är precis det tjejerna önskar..? hade ju lätt jag önskat i alla fall :)
SvaraRaderaKRAM!
Känslosamt inlägg. Jag ska inte säga att jag förstår. Det gör jag inte. Jag har haft lätt att bli gravid. Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om vi fått kämpa. Jag är inte bra på att kämpa. Alla föräldrar går igenom något issue med sina barn. Jag kan bara säga att vissa perioder blir dessa issues en större grej och vissa perioder tänker de inte på det. Jag förstår att det blir tydligt för honom när han är i en miljö där han inte har sitt. Sina polare. Sina aktiviteter och intressen. Jag förstår hur du känner det som mamma när ditt barn grubblar och är låg. Det är bara att ösa på med kärlek. Åsså häng med på en tur med bananbåten. Kram
SvaraRaderaTack alla ni, vad gulliga ni är. Kram
SvaraRaderaÅh Lotta, jag vet hur det känns.. Men var inte ledsen för hans skull. Jag är ju ensambarn och det har aldrig varit svårt, man vet ju inte vad man inte har. Barn är otroligt anpassningsbara och er älskade Jonathan är lyckligt lottad med så fina föräldrar som han har. Jag tror att man skapar andra nära relationer i sitt liv- mina vänner är min 'extended-family' - jag har aldrig känt mig ensam. Kram Tina
SvaraRaderaSå fint skrivet, jag sitter med tårar i ögonen.
SvaraRaderaHåller helt med Tina, jag är också (fast jag väljer att säga) endabarn. Är också uppväxt med endast Mamma, Pappa död, men jag saknar inte för jag vet inte vad det är jag saknar mer än att kunna "ha" en Pappa och syskon.
Jag tror att det man får som endabarn väger upp så otroligt mycket, har själv två barn som jag många gånger skulle önska jag kunde ge mer till.
Man måste naturligtvis också få sakna det man inte har, men gå inte med dåligt samvete för Jonathans skull. Han kommer att växa upp med egenskaper han aldrig skulle fått med ett syskon..
Kram C